Det politiska läget

Jag vill inte starta en politisk debatt, jag vill bara berätta hur läget här är just nu. Detta är en utveckling som har skett under de sista veckorna och det är först nu som det har berört oss här nere i den södra delen av landet. Vi har tidigare följt denna utveckling på nyheterna men nu har vi fått ett meddelande direkt från stiftet, att muslimerna här i Tanzania har gått ut med att de ska bränna ner kyrkor runt om i hela landet. Anledningen till att detta startade är att två barn hade en debatt om huruvida man blir straffad och förvandlad till ett djur om man skymfar Koranen. Det muslimska barnet hade berättat att om man kissar på Koranen så blir man förvandlad till en ödla, det kristna barnet ville motbevisa detta så han bestämde sig för att prova. Han kissade på Koranen och ingenting hände. Han ansåg då att det var bevisat att det inte var sant. När muslimerna i landet fick reda på detta blev de arga och brände ner fyra kyrkor i Dar es Salaam. När vi såg detta på nyheterna så frågade jag om det kunde sprida sig hit men Imani sa att det bor så få muslimer här och att de som är bosatta här inte skulle göra någonting. Men nu i tisdags kväll under en körövning, fick vi meddelandet att muslimerna har gått ut med att de ska börja bränna kyrkor i hela landet och att vi måste vara beredda. Enda anledningen till att denna lilla stad/by skulle drabbas är att stiftskontoret och katedralen för stiftet ligger här. Jag var lite rädd i tisdagskväll, Imanis hus ligger precis bredvid kyrkan och ifall det hade hänt någonting så kanske de skulle ha gett sig på det också. Polisen här i staden har patrullerat på nätterna. Hittills har ingenting hänt här och förhoppningsvis kommer ingenting att hända. Dock fick vi reda på för någon dag sedan att muslimerna har bränt ned ytterligare två kyrkor i Dar es Salaam och skurit halsen av en polis som försökte stoppa dem. Polisen har även gripit en muslimsk sheik som försökte bränna ned en kyrka, och nu senaste veckan har muslimer demonstrerat mot detta, och de vill att polisen släpper honom. Det är läget i Tanzania just nu, men här i Tukuyu är det som sagt lugnt än så länge, Dar es Salaam ligger en bra bit bort.

Predikan...

Min handledare tyckte att eftersom jag är en teologistudent och är här för att göra praktik så ska jag predika. Detta var ingenting som jag hade tänkt att jag skulle eller ville göra när jag for hit. Men här är det vanligt att teologistudenterna får predika på söndagsgudstjänster, så sagt och gjort, jag fick en vecka på mig att förbereda en predikan. Stället jag skulle predika på var Kinanasi, det är den ”Preaching point” som ligger längst bort ute i bushen. Det provisoriska bönhuset var byggt av lera och bambu och det var fullsatt i den lilla byggnaden. Jag kände att ”vad har jag att säga till dessa människor som bor och lever ett liv som nästan är så långt ifrån mitt som man komma? Vad är det som gör mig så viktig att jag får stå här och berätta mina tankar och åsikter?” De förväntade sig att jag skulle predika iallafall så det var vad jag gjorde. Jag tror att det gick bra, de verkade nöjda iallafall även om det blev en ganska lång predikan med tanke på att prästen fick översätta min engelska predikan till swahili. Jag höll alltså min första ”riktiga” söndagspredikan, på engelska, på en mässa, i ett fullsatt litet bönhus byggt av lera och bambu, långt ute i den afrikanska bushen. 

Jag predikar och Imani Chibona (min handledare) översätter

Bönhuset i Kinanasi

Vandring i de södra högländerna

En av vandringarna ut i byar

Eftersom jag är en teologistudent så gör jag min praktik tillsammans med prästen i församlingen. Då och då far han ut på ”hembesök” till de som är sjuka eller gamla och därför inte kan komma till kyrkan. Förra veckan var det dags att fara på hembesök till de som tillhör de bönhus eller ”preaching points” som församlingen har. På två dagar for vi till tre olika byar och sex familjer. Till vissa kunde man köra med bilen fram till huset men vissa var vi tvungna att vandra ganska långt på små stigar för att komma fram till. Det som satte mest spår var när vi lämnade bilen vid den ”preaching point” som ligger längst bort från Tukuyu. Efter över en timmes bilresa genom théfält efter théfält, babianer på vägen och 10 meter höga bambuskogar kom vi fram till en plats långt ut i bushen. Det provisoriska bönhuset var byggt av lera och bambu och därifrån skulle vi vandra ännu längre in i bushen för att besöka några äldre. Det var stekande hett, mycket hetare än i Tukuyu, klimatet var torrare och det var en annan växtlighet. Terrängen här kring Tukuyu är väldigt böljande då det är ett bergsområde och vi började vandra ner i en dal. Vi korsande vattendrag och ängar med gräsliknande växter högre än mig själv. Jag kunde inte undgå att tänka på lejon som kanske lurade där ute i bushen, men prästen försäkrade mig om att det inte fanns lejon där eftersom det är slutet på torrperioden nu och då har alla stora djur dragit vidare till mer bördiga områden. Efter ungefär en timmes vandring skymtade vi några hyddor/hus i växtligheten och vi var framme. Människorna som bodde där var bönder och de brukade gå hela sträckan som vi just hade vandrat varje söndag för att komma till bönhuset. Den äldre mannen i familjen var nu för gammal för att orka gå så långt så det var därför vi for dit, för att dela ut nattvard, be med honom och sjunga några psalmer. De flesta familjer vi besökte bjöd oss på mat, traditionell mat och söt varm mjölk. Det var en väldigt stark upplevelse att komma ut till dessa familjer mitt ute i ingenstans och se hur de lever, att få bli inbjuden in i deras lerhyddor och äta av det de har att ge.

Théfält

Naturen under en av vandringarna